rik diktat för få dagar sedan, under en sömnlös och plågfull natt och själv satt musik till. Skaldekonstens genius hade övergivit honom under den sista tiden av hans sjukdom; han kände det med smärta, men hans hjärtelag förblev sig likt, och dess ande levde ännu fullt i sången, som modern på sonens bön nu upphöjde med darrande röst.
Det klappar! Jag kommer! Men ännu en gång,
förrän jag går ned i det tysta,
o dödsängel, unna mig höja en sång,
till tack och till avsked — min sista!
Hav tack, milda fader i himmelens höjd,
för livets välsignade gåva;
för det under jordlivets sorger och fröjd
jag lärt att dig känna och lova!
För livet hav tack, tack för döden också,
som slutar all värk och all smärta;
hur bittert det var, blir det ljuvligt ändå,
när ditt är de lidandes hjärta.
Mång blomma du satt uppå prövningens stig;
mång fridens hugsvalande lilja:
dock bäst utav alla är läran om dig
och bönen: »ske fader din vilja!»
Farväl sköna jord, som mig fostrande bar;
farväl! o, I älskade vänner!
Farväl och förlåten vad felat jag har:
i döden mitt hjärta det bränner.
