»Det bränner!» upprepade Henrik smärtsamt. »Det är hemskt! Min mor, min mor!» Han såg med orolig blick omkring sig.
»Din mor är här!» sade hon lutande sig ned över honom.
»Ack! då är ju allt gott!» sade han åter lugnt. »Sjung, min mor!» tillade han åter stilla, slutande sina ögon, »jag är så trött!»
Modern sjöng:
Vi skiljas — men en gång jag ser er igen,
ja, en gång förenas vi åter
i hemmet, där vän ej mer skiljes från vän,
där ingen mer klagar och gråter.
Och tack, haven tack — — — ack, jag ser er ej mer!
Det mörknar för bristande öga,
det mörknar, men o! — bortom natten jag ser
ett gryende ljus i det höga!
»O, om du visste hur det klarnar! Det är
gudomligt!» sade nu den döende, i det han räckte ut sina
armar, men hastigt sjönko de åter. En förändring
föregick i den unga mannens ansikte; döden hade lätt
vidrört hans hjärta och dess slag stannade. Men en
underlig ingivelse livade modern; hennes öga strålade
klart, och aldrig hade hennes röst ägt så sköna, skära
toner, som i det hon fortfor att sjunga:
Du kallar, jag lyder, o fader, ditt bud!
Farväl, o farväl, mina kära;
förbi är mitt kval, ty, — jag skådar nu Gud,
Dig evige pris ske och ära!
