Ett återfall.
Under det maj skrev sin roman med löv och liv, Jacobi och Louise sin i kyssar och många ljuvliga kapitel, under det allt inom hemmet var i rörelse för bröllopet, och glädje och skämt levde upp därunder, som fjärilar i vårsolen, sågs en biick alltmera mörkna, en kind alltmera blekna, och det var — Evas.
Det var intet, som mäktigt drog hennes själ från de tankar, de känslor, som länge varit hennes hjärtas käraste. På den tyst glimmande elden blåste nu vårens varma vind, så full av kärlek, blåste nu i all oskuld de förlovades liv, så fullt av hjärtlighet och sällhet — blåste en giftigare vind ännu. Major R***s förlovning med en av huvudstadens skönheter, en av Evas förra medtävlarinnor, var en av nyheterna denna vår och gav ett djupt sår åt Evas hjärta. Hon ville dölja detta, ville dölja vad som än var kvar av en kärlek, vilken alla hade ogillat, och för vilken hon nu själv måste rodna — men under försöket att allena bära sin börda sjönk hennes icke starka själ. Alltmer drog hon sig tillbaka från familjekretsen, alltmer blev hon tyst och sluten, sökte ensamheten och såg ogärna, att någon störde den. Även för Leonore slöt hon sig, ehuru denna som en god ängel gick vid hennes sida. Hennes milda blick vilade på Eva så ömt orolig; alla störande intryck sökte hon avlägsna från henne, all för Eva plågsam sysselsättning tog hon på sig och vårdade sig om henne, som en moder vårdar sig om ett sjukt barn. Eva lät henne göra det, men tycktes knappt märka den kärlek, som så följde henne; hon försjönk dagligen mer i
