sitt stumma sinneslidande. Den närvarande tidpunktens förströelse inom hemmet hade hindrat de flesta därinom att giva akt på Evas sinnesstämning, och så hade hon blivit mycket lämnad åt sig själv.
Sedan ett par aftnar hade Eva strax efter teet begivit sig ned till sitt rum — ty i boningshemmet »tills vidare» bodde några av döttrarna i redechaussén — och icke återkommit under aftonen, utan låtit ursäkta sig med en lindrig huvudvärk. Det låg i föräldrarnas grundsatser att, sedan barnen blivit stora, aldrig tvinga dem till något, varken stort eller smått, annorlunda än genom kärleken, Men den hade också en stor makt i detta hem, och familjefaderns glädje att se sina döttrar omkring sig om aftnarna var en tillräcklig orsak för dem att icke utebliva genom någon nyck eller onödighet. När nu Eva på tredje aftonen uteblev på samma vis, blev fadern orolig, och modern gick ned till henne, under det att den övriga familjen och några av dess vänner uppförde en liten konsert. Men modern fann icke Eva i sitt rum. Det var tomt, och orolig ämnade hon sig åter upp, då hon mötte Ulla, som kom för att bädda.
»Var är Eva?» frågade Elise skenbart sorglöst.
Ulla studsade, rodnade, bleknade och svarade tvekande: »Hon har… gått ut, tror jag.»
»Vart har hon gått?» frågade Elise, hastigt orolig.
»Jag tror — till unga herrns grav.»
»Till graven? — Så sent! Har hon gått flera aftnor dit?»
»Detta är nu tredje afton! Och, nådifru lilla! Del kostar så på mig. Det är aldrig riktigt.»
