av histerien. Minns du hur du för tjugufem år sedan, i början av vårt giftermål, gjorde planer för en resa till din mors sköna fädernesland — Ernst, jag ser nu att du minns det! — huru vi där skulle vandra och njuta vår frihet och Guds sköna natur! Du var så glad åt denna utsikt. Men så kommo motgångar och omsorger och barn, och för dig särskilt ett oupphörligt arbete, som gjorde att vår norska resa trädde år för år mera i bakgrunden. Länge blev den ändå en ljuspunkt för din blick i framtiden — men nu, sedan en tid, tyckes du ha glömt den; ja, du har gömt dig själv och dina njutningar i arbete för de dina, glömt all din glädje, dina planer i din verkningskrets och i ditt hem. Men jag har icke glömt den norska resan — och berett utväg för den nu i femton år.»
»I femton år? Vad menar du?»
»Att jag nu kommer till andra avdelningen av min historia. Minns du, Ernst, att vi för femton år sedan icke voro så lyckliga som nu? — Du har glömt det! Nå, så mycket bättre! Jag minns det knappt själv — kärlekens gummi elasticum har gått över de svarta dragen! Men det jag minns är, att jag på den tiden ännu icke var rätt hemma i det verkliga livet och i allt det goda det tillbjöd mig, och att jag därför tröstade mig med att skriva en — roman. Men för att sköta mina romanpersoner råkade jag ett par gånger försumma min herre och mans uppassning — ty herrarna ha en given oförmåga att sköta sig själva ―»
»Alltför ämabelt!»
»Håll till godo! Nå, en afton kom hans te och min roman i kollision — det blev en förfärlig affär utav
