henne. Mycket angripen var hon av aftonens uppträde och moltog gärna av modern några nervstillande droppar. Leonore hjälpte henne att lägga sig och läste sedan högt för henne lugnande ord, tills hon somnade.
Samma natt gick lagmannen orolig upp och ned i sängkammaren, under det han sålunda talade med sin i sängen vilande maka:
»En brunnsresa — och det i sällskap med dig, vore nog det bästa för hennel Men — jag vet icke hur jag nu kan vara utan dig, och dessutom — var ska vi ta pengarna? Vi ha gjort förluster och se stora utgifter för oss — för det första Louises bröllop, och sedan, utan en handpenning kunna vi ej heller släppa vår flicka ur sitt hem! — och uppbyggandet av vårt hus? … Men vi få låna mer pengar — Jag ser ingen annan utväg. Eva måste räddas, hennes själ förströs, hennes kropp stärkas; det må nu kosta vad det vill. Jag måste se till att få låna…»
»Det behövs icke, Ernst!» sade Elise, och lagmanhen stannade tvärt och såg förvånad på sin hustru, som till hälften upprest i sängen såg på honom med ett ansikte, som lyste av glädje. »Kom!» fortfor hon, » ätt dig här, och låt mig påminna dig om någonting, som tilldrog sig för femton år sedan.»
»Vad är det för historier?» sade han, men log gott, satte sig på sängkanten och tog handen, som Elise räckte honom.
»För tjugufem år sedan…»
»För tjugufem år sedan? Gud bevara mig! Du lovade att icke gå längre tillbaka än femton.»
»Tålamod lilla du! Det här är första avdelningen
