par veckor ämnar jag företaga en resa, som jag längtat till i många år; jag vill besöka min mors sköna fädernesland. Vill du, Eva, andas med mig dess friska bergsluft? Ensam skulle jag föga glädje ha av den resan; i ditt och Leonores sällskap skall den göra mig ung på nytt. Våra huvuden ha blivit nedböjda, mitt barn, men i Guds sköna natur vilja vi upplyfta dem på nytt och andas. Du följer mig, är det ej så? Gott! Kom nu med mig till din mor, ty allena hennes verk är det, att denna resa kan ske!» Och med sin arm om dotterns liv gick lagmannen in till sin hustru. Leonore var hos henne. En kvartett av Mozart är icke mera harmoniskt än den, som uppfördes där inne.
Hela dagen var Eva ovanligt livad, men på aftonen hade hon en brinnande feber. Det gick en ångestkänsla igenom hela familjen. Man tyckte att en ny grav var på vägen att öppna sig, och oro målade sig på allas ansikten. Med en iver, som icke var fri från yrsel, begärde Eva, att assessorn skulle eftersändas. Han kom genast.
»Förlåt! förlåt mig!» utropade Eva, i det hon räckte honom handen, »jag har varit så otacksam mot er! Men jag var så sjuk i hjärtat, det var alldeles förändrat. Men det skall bli bra nu åter; Leonore har givit det hälsa. Jag är mycket sjuk nu; mina händer bränna, mitt huvud värker! Giv mig mitt lilla skrin, att hålla emellan mina händer, att luta mitt huvud emot! Förr blir det ej bättre med mig! Ni, min vän, skall göra mig frisk igen, på det jag må kunna glädja de mina. Jag vill ej, att någon mer skall sörja över mig!»
