Assessorn torkade stum tårarna ur sina ögon. Under det Eva lutade sin panna emot skrinet, talade hon ivrigt, men ej fullt sammanhängande, om sina planer för framtiden.
»Mycket bra! Mycket bra!» sade assessorn avbrytande, »och jag skall vara med om den saken; jag skall ge hela flicksvärmen lektioner i botaniken, och emellanåt skola vi driva den till skogs och gå ut på gröna marken, att den må litet lära sig se på vad denna värld har vackert. Men nu får Eva inte prata mer, utan vackert dricka ur det här glaset.»
Villigt tog Eva emot den stillande drycken och blev efter den lugnare. Hon var den mest lydiga och älskvärda patient och visade sin gamla vän ett förtroende, som genomträngde hans hjärta. Dag och natt hade han velat sitta vid hennes säng.
Evas sjukdom blev en häftig nervfrossa, som i nära tre veckor höll henne vid sängen och hennes anhöriga i oro över henne. För henne själv, för hennes själs hälsa voro dess skakningar välgörande, men mera välgörande ännu var den oändliga kärlek, med vilken hon såg sig omfattad av alla. En dag i begynnelsen av sin tillfriskning, när hon satt uppe och såg sig omgiven av alla de behagliga ting, vilka kärleken och hemmet samla kring en älskad lidande, lutade hon sig till Leonore och sade: »Ack, vem skulle ej vilja leva, när man ser sig så avhållen!»
Emellertid hade dagen för Louises bröllop kommit nära.
