Sida:Hemmet 1928.djvu/248

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

de skicka sig anständigt! På första barnet bjuder jag mig till fadders! Kanske träffas vi vid fadderskapet! Ja, ja, det just anar mig, att vi se varandra igen i Stockholm! Seså, farväl nu söta lilla Elise! Gud välsigne er, mina vänner, och låte er gå väl! Tänk ibland på gumman! Adjö!»

Efter inpackningens bråk — Louises alla saker, kan tänka! — och skilsmässans stilla sorglighet, återvände lugnet i hemmet, endast och på angenämt vis stört av tillredelserna för resan väster ut. Lagmannen tycktes föryngras mot den tiden, och en förökad innerlighet röjdes makarna emellan. Så uppgå stundom de skönaste sommardagar, sedan redan hösten tagit sitt inträde i året. Av vad orsak? Gud vet!


Ut och in, upp och ned.

När inom bikupan den nya svärmen blivit färdig att försöka egna vingar, hör man under stilla aftnar manande röster inom det lilla samhället ropa: »ut, ut, ut!» Man har tytt det så, att det är den gamla visen, som manar den unga ut i världen att skapa sig ett eget rike. Jag ville hellre tro, att det är den unga, som sålunda sjunger ut sin och de sinas åtrå. Vare därmed hur det vill, så är visst, att inom människokupan hemmet liknande röster stundom låta höra sig. Ty även där, när den unga svärmen blivit stark av hemmets honung och vax, finner den »stugan för trång» och den längtar »ut, ut!» Detta är gemensamt