rosknoppar stuckos in i myrtenkransen; och med det ena och andra av toalettens oskyldiga konster frambringades en högst lycklig verkan. Louise såg särdeles bra ut i sin enkla och smakfulla brudklädsel — för det mesta hennes egna snälla händers verk — och den tillfredsställelse, det sköna lugn, som var utbrett över hennes ansikte, göt förklaring över det hela.
Ännu några dagar efter bröllopsdagen tillbringade de nygifta i föräldrahemmet, och glada dagar voro dessa, blott alltför mycket upptagna av förströelser, ty alla vänner och bekanta ville se hos sig och undfägna de unga tu. Hovmarskalkinnan gav dem en middag, på vilken hon tillkännagav, att hon på samma gång med dem skulle resa till Stockholm, där angelägna affärer påkallade hennes längre vistande. Så ledsen Elise var att mista denna förträffliga, nästan moderliga vän, så glad var hon över det, som Louise och Jacobi genom denna flyttning vunno. Louise och fru Gunilla hade väl aldrig så fullkomligt harmonierat, ty båda ville lära varandra, men Jacobi och fru Gunilla dess bättre, och redan hade hon bett de nygifta att när som helst äta hemma hos henne i Stockholm. I avskedets stund sade hon med tårar i ögonen till Elise och hennes man:
»Få se, när vi härnäst råkas! — Gumman är gammal — duger ej mer till mycket i världen — nå, nå! Vår Herre sörjer väl för henne som förr. Och hör på!» tillade hon med klipsk, skälmaktig min, »var inte orolig för det där unga folket: jag skall se till, att
