»Jag vet ej vad jag skall kalla den, men här lever och rör sig en längtan, svår att beskriva», sade Petrea, i det hon lade handen på sitt bröst, och hennes ögon fylldes av tårar. »O, om jag kunde komma upp — upp till ljus, upp till ett högre, friare liv!»
»Du får icke vilja dö!» sade ivrigt Gabriele. Icke för det, att jag numera fruktar döden, Sedan Henrik har gått den vägen, känner jag det så olika mot förr. Himmeln har kommit helt nära graven. Att dö, det är för mig att gå till honom, till hans hem. Men jag är dock så glad att få leva med de mina här, och du, min egen Petrea, måste känna så med. Ack, livet på jorden med dem man älskar kan ju vara så skönt!»
»Så tänker, så känner också jag, Gabrielle, och mer än någonsin när jag är hemma hos de mina. Därför vill jag gärna leva på jorden, åtminstone till dess jag blivit mera färdig. Men just detta leva behöver jag känna i utövningen av ett värv, en verksamhet, varunder jag kan komma till medvetande av vad som lever inom mig — det rör sig inom mig en ännu fängslad ande, som längtar till befrielse.»
»Besynnerligt!» sade, halvt missnöjd, Gabrielle, »huru olika människorna äro! För min del känner jag rakt ingen håg till verksamhet. Jag ovärdiga tycker bäst om att göra — ingenting!» Och hon lutade sitt täcka huvud med halvslutna ögon mot modern, som såg på henne med en blick, som tycktes säga: »Lev blott, så gör du nog!»
Petrea fortfor: »När jag läst eller hört om människor, som fått leva och arbeta för någon stor sak, någon utveckling inom mänskligheten, som fått ägna
