alla tankar, alla krafter därtill, som fått lida och dö därför, o, då har jag gråtit av brinnande längtan, att även jag må få så använda och offra mitt liv! Jag har sett mig omkring, jag har lyssnat, jag har väntat och ropat på tillfälle därtill. Men, ack! Världen gick sin gång mig förbi. Ingen och intet behövde mig!»
Petrea både grät och skrattade vid dessa ord, och på en gång tårögda och leende lyssnade modern och Gabrielle till henne. Hon fortfor:
»När nu tillfälle kom för mig att bli gift, tänkte jag: jag skall bli verksam i denna krets. Men ack! jag känner det klart, det är dock ej den rätta för mig, eller ock ej den, som jag passar för, i synnerhet med en man av så olika smak, så olika känslor med mig.»
»Men, min goda flicka!» avbröt modern litet bekymrad, »huru kom det sig då, att han kunde tro er sympatisera så väl, att han tog sig för att fria? Det synes på hans brev, att han tror sig vara viss om din tillgivenhet och att I två mycket väl passen tillsammans.»
»Ack!» svarade rodnande och ej utan bryderi Petrea, »det har väl sina två orsaker och är dels hans, dels mitt eget fel. På landet, där jag träffade honom, var han mycket lämnad åt sig själv, ingen brydde sig om honom. Han hade ledsamt, och därför började jag roa honom.»
»Mycket ädelt!» sade leende Gabrielle.
»Icke så alldeles, som du tror» svarade åter rodnande Petrea, »ty — först och främst ville jag visserligen roa honom, men sedan — ville jag även litet roa mig själv. Ja, sanningen är den, att… att… jag hade ingenting att göra, och i det jag sysselsatte mig
