hur välkommen du skall bli. Ack, säkert skall du känna dig lycklig ibland dem, som så mycket hålla av dig! Och din bok! Ja, den skola vi skicka ut i världen, och den skall bli lycklig en dag också!»
Ljuva röster! Röster, hemma i de lyckliga hemmen, vilken motgång, vilken smärta hugsvalas icke av er!
Petrea kände deras helande balsam. Hon grät tårar av kärlek och tacksamhet. En timme därefter stod hon lugnare vid fönstret och såg på scenen därutanför. Julen närmade sig, och allt var i livlig rörelse för att glatt fira den sköna festen. Bodarna prydde sig, och människorna köpte.
En liten fågel kom och satte sig på fönsterblecket, såg på Petrea, kvittrade glatt och — flög. Det gick en frisk känsla igenom Petrea.
Du är glad, lilla fågel! tänkte hon, många varelser äro glada! Min motgång gör ej ont, ej skada åt någon. Varför skall den då nedtrycka mig? Världen är stor; rik och god dess Skapare. Duger ej denna väg för mig — välan! så skall jag finna ut en annan!
Och hon var glad denna afton med de sina.
Men när natten kom och Petrea blev allena, när den yttre världen icke mer visade henne sina mångskiftande tavlor, när inga älskande, ljuvliga röster mer lockade henne ut ifrån sig själv, då återvände kvalet och oron till hennes bröst.
Ur stånd att sova och driven av en oemotståndlig åtrå, satte hon sig suckande att genomse sitt olyckliga manuskript, Hon blev därunder varse många blyertsstreck, frågetecken, spår efter tummar i marginalerna, som tydligt utvisade, att kännare genomgått det med
