människornas hjärtan, och där… där lever så mången demon, så mången oro och smärtsam längtan, som icke lugnas av… men vad nu? Vad står nu på?»
»Ack, min Gud!» utropade Petrea utom sig, »hon lever, hon lever!»
»Vilken hon? Vem lever? Nej, det står verkligen ej rätt till med Petrea i dag!» sade assessorn, i det han steg upp.
»Se! se här!» utropade Petrea darrande av sinnesrörelse, i det hon visade assessorn en sönderriven pappersbit, »se, den låg här i boken!»
»Nå, än sedan? Den är ju riven från en sepianmålning… en hand som strör rosor på… en grav, tror jag. Har jag ej sett det där någonstädes i sin helhet?»
»Jo visst! Jo visst! Det är fruntimret vid törnrosbusken, som jag gav Sara som barn. Sara lever! Se! Här har hon själv skrivit.» Baksidan av målningen var fullklottrad som av en barnhand, men på en ren fläck var skrivet med Saras egen, utmärkt vackra stil:
»Ingen ros på Saras grav!
O Petrea! Visste du…»
Meningen var ej fullbordad; ett par fläckar tycktes vittna, att tårar slutat den.
»Besynnerligt!» sade assessorn. »Dessa böcker, som jag fick i går, äro köpta i U***. Skulle hon vara där? Men…»
»Säkert, säkert är hon där!» utropade Petrea. »Se här boken, där märket låg; se på första bladet står namnet: ’Sara Schwartz’, fastän utstruket. O! säkert
