nu hem, men skall vara tillbaka om en timme. Lova mig att ha tålamod så länge och ej skena av… krypa av, ville jag säga, mig förutan!» Assessorn försvann, och Petrea hastade ner till sin mor och sina systrar.
Ännu innan deras meddelanden och rådplägning voro slutade, stannade en lätt resvagn för porten. Assessorn steg därutur, kom upp och bjöd Petrea sin arm. Snart satt han åter där vid hennes sida, ivrigt protesterande mot det knyte matsäck och den butelj vin, som Leonore det oaktat stoppade in, och nu bar det av, ut på
Äventyr.
Det var för andra gången i deras livstid, som assessorn och och Petrea voro ute på tåg tillsammans, och nu, som förr, tycktes icke blida stjärnor vilja lysa över deras färd, ty knappast var den börjad förrän det begynte regna, och en himmel, tung och mörk som bly sammandrog sig över deras huvuden. Det är något tryckande att, vid den frågande blick åt höjden, som man gärna lyfter vid begynnelsen av en viktig resa möta en sådan himmel. Härtill kommo andra mindre lyckliga omen. Hästarna stegrade sig flera gånger, liksom ovilliga att gå fram, och en uggla tog sig för att följa vagnen, satte sig på trädkvistar eller gärdsgårdsstörar vid vägen och flög upp vid vagnens annalkande, blott för att avbida dess ankomst ett stycke längre bort. När de resande kommo in i en skog, där de för den djupa vägens skull måste köra mycket långsamt, sågo
