där på stället, men hade rest därifrån för omkring en vecka sedan, och man såg av dagboken, att hon ämnade sig till en gästgivargård, belägen på vägen till Petreas födelsestad, ehuru en annan väg än den hon kommit, och som var kortare, men även mycket sämre.
Sara var således på väg till hemmet, ja, kanske var hon redan där! Denna tanke var en obeskrivlig hugsvalelse för Petreas hjärta, som blivit ytterst beklämtt vid beskrivningen på Saras tillstånd. Men då hon eftersinnade den långa tid, som förlupit sedan Saras avresa från staden, blev hon ängslig på nytt och fruktade, att Sara insjuknat på vägen därifrån. Gärna skulle Petrea ännu samma afton velat vända om och uppsöka Saras spår, men omtanken för hennes gamla vän avhöll henne, till och med från att tala därom. Assessorn mådde verkligen icke bra och behövde vila. Det kulna och regnduskiga vädret verkade ofördelaktigt på både hans kropp och själ. Det togs för avgjort, att man först morgonen därpå skulle fortsätta resan.
Assessorn hade sagt Petrea, att denna dag var hans födelsedag, och kanske var det tanken därpå, som gjorde att han hela den dagen var ovanligt vemodigt stämd. Petrea, som oändligt gärna ville göra honom litet muntrare, skyndade sig, medan han om aftonen var borta för att uppsöka en bekant, att bereda en liten fest till hans återkomst.
Genom blommor och löv, som Petrea skaffade sig — Gud vet varifrån (när människan riktigt vill något, måste medlen infinna sig) — genom ljus, eldbrasa, bord, uppdukat med Jeremias' älsklingsanrättningar m. m., frambringades i det tämligen otrevliga värds-
