förhöll sig något »fière» och »lillan» ännu ganska onådig mot honom. Särdeles rörda och förtjusta voro barnen över ett stycke i sepia, som föreställde ett fruntimmer, knäböjande vid en rosenbuske, av vilken hon plockar blommor, sedan hon på gravstenen strax invid nedlagt sin lyra. »O, hon var för söt, för gudomligt vacker!» Petrea kunde icke vända sina ögon från den verkligen vackra tavlan, som tydligen även kandidaten betraktade med faderskärlek, och som var kronan i hans lilla samling.
Vanligen om aftnarna avtågade barnskaran anförd av visen, så snart klockan slagit åtta, för att begiva sig till sovrummen, vilket en gång kom den aftonvakna Petrea att säga, det »natten ändå var det sämsta, som Gud skapat», varför hon av visen fick en förebrående blick och moral, att »man ej skall tala så där»! Men för att fira närvarande dags märkvärdighet fingo barnen lov att denna afton deltaga i föräldrarnas aftonmåltid och vara uppe så länge som de andra.
Denna utsikt, kandidaten, målningarna, allt bidrog att starkt stegra barnens livsandar. Petrea hade till och med djärvheten att vid bordet, under spisandet av ett kokt höns, proponera kandidaten att med dragben lotta om fruntimret vid rosenbusken, varemot hon i skadeersättning — ifall lyckan var på hennes sida — ville giva kandidaten en tavla av egen komposition, föreställande något som skulle föreställa ett tempel. Visen syntes skandaliserad och skakade sitt lilla visa huvud åt systern. Modern satte sig mycket allvarligt emot Petreas proposition. Stackars Petrea rodnade och blygdes för den förebrående blick, som fästa-
