den gästgivargård, varifrån de nyss kommit, för att söka utforska vart Sara därifrån tagit vägen.
Emellertid hade det blivit afton och solen var i nedgången, då våra vänner tågade igenom en av Sverges dystraste och sämst beryktade skogar, om vilken man nyligen sagt: »Skogsdungarna ruva över minnen lika hemska som de själva, och mordmonumenter stå utmed vägen. Numera falla väl icke bergens mantlar i så täta draperier som fordom, men ännu finnas dalar, där aldrig yxhugg dånade, och fjäll, dem solens stråle hittills icke vidrört.»
»Här ha två människor mördat varandra!» sade skjutsgossen med den gladaste min i världen, i det vagnen höll stilla för att hästarna skulle få pusta, ty vägen var tung, och med piskan visade han på en hög av ris och stickor, som låg strax framför de resande till vänster bredvid vägen, och som hade något ohyggligt vid sig. Det är sed, att varje förbigående kastar en sten eller sticka på en sådan blodmärkt plats, och så växer mordmonumentet under en samhällets fortgående förbannelse. Så stod det nu där, styggt och ohyggligt, mittibland de sköna granarna, och det tycktes, som hade marken måst lämna det fulaste den ägde i missformade kvistar och förvridna trädrötter för att bilda högen. Men mittuti styggelsen hade en nyponbuske vuxit upp och sträckte sina friska grenar ut mellan de torra risen, och som friska blodsdroppar glänste dess bär på högen, belysta av solen, som nu i sin nedgång gjorde över den breda landsvägen en väg av ljus genom skogen.
»När den busken står i blomma», sade Jeremias, be-
