traktande den med sin uttrycksfulla blick, »måste den låta oss tänka på, att vad samhället med rätt förbannar kan en högre makt med sin kärleks rosor överskyla.»
Solen drog bort sina strålar, Vagnen satte sig åter i rörelse, men just som hästarna skulle förbi högen, skyggade de så häftigt, att vagnen rycktes ned i diket och — stjälpte.
»Farväl!» ropade det inom Petrea till livet, men innan hon själv visste huru, var hon ur vagnen och stod fullkomligt oskadd på den mjuka ljungen. Med assessorn var det icke så väl. En svår stöt på högra benet gjorde honom omöjligt att stödja därpå utan stor smärta. Några steg ifrån honom låg hans gamla betjänt, som agerade kusk under resan, avsvimmad och blödde starkt ur ett hål i huvudet, och bredvid sina hästar stod lilla skjutsgossen och grät. Stunden och belägenheten var icke den trevligaste. Men Petrea kände sig, efter första ögonblickets förskräckelse, fullkomligt lugn och rådig. Med begjutningar av regnvatten, som fanns i överflöd på stället, fick hon den avsvimmade till liv, och med sin näsduk förband hon hans huvud. Sedan hjälpte hon honom att såtta sig upp, men stå förmådde han icke utan att svindla. Snart sutto husbonde och tjänare bredvid varandra, med ryggarna lutade mot en tjock furustam, och sågo rätt bedrövliga ut; ty fastän assessorn var vida mer bekymrad för sin betjänt än för sig själv, och försäkrade, att hans egen åkomma var blott »ett lappri», var han dock ganska blek av smärtan, som den förorsakade honom. Vad var att göra? Hade man blott kunnat få vagnen upp ur diket och de två blesserade männen uti
