på den torftiga och föga snygga bädden, förrän hon sjönk i en djup dvala, ur vilken hon först om tre timmar uppvaknade. Då fann hon, att bonddrängen, som skjutsat henne, hade burit in hennes saker i stugan, spänt sin häst från kärran och ridit bort.
I tre dagar gjorde den sjuka flera fåfänga bemödanden att skilja sig vid sängen, men knappt hade hon gjort ett par steg, förrän hon måste sjunka dit tillbaka, och då darrade hennes läppar, och några bittra tårar smögo nedför de bleka kinderna. Den fjärde dagen låg hon alldeles stilla, men på eftermiddagen bad hon gumman alt skaffa henne en säker och redlig person, som, mot hederlig betalning, ville föra den lilla flickan till ett ställe, som ett brev, han skulle medhava, närmare skulle anvisa honom. Gumman föreslog sin brorson, såsom en på allt vis bra och pålitlig karl, och lovade, på den sjukas bön, att ännu denna dag gå och vidtala honom, men som han bodde tämligen långt bort, fruktade hon att ej kunna vara tillbaka förrän sent på aftonen. Sedan hon gått, tog den sjuka fram ett papper och en blyertspenna och skrev med svag och darrande hand följande:
»Jag hinner icke fram — jag känner det! Jag sjunker, innan jag hinner hamnen. O, fosterföräldrar! Goda systrar! Förbarmen er över min lilla, över barnet, som skall klappa på er dörr och räcka er min ödmjuka, min sista bön: låten henne få ett varmt hem, när hennes mor vilar i sitt kalla! Sen huru god hon ser ut! Sen på hennes unga ansikte, att hon är bekant med nöden! — Hon är icke lik sin mor — jag tycker, att hennes
