milda drag påminna om henne, vars namn hon bär, och vars änglabild aldrig vikit ur min själ.
Fostermoder, fosterfader, goda systrar! — Jag hade mycket att säga, men orkar blott litet. Förlåten mig! Förlåten mig den sorg jag gjort er! Mycket har jag felat, men mycket har jag också lidit. En vandrerska har jag varit på jorden och ej haft hem någonstädes, sedan jag lämnade er välsignade boning. Min väg har gått genom öknen — — — en brännande samum har blåst på min kind — förbränt, förtärt…
I begrepp att lämna den värld, där jag så mycket felat och så mycket lidit, anropar jag er välsignelse! O, låt mig säga er, att den Sara, ni en gång kallade dotter och syster, dock ej är alldeles ovärdig den. Djupt har hon sjunkit, men hon har sökt resa sig ur fallet, och era bilder ha likt goda änglar omgivit hennes bättrings väg.
Det skall göra era ädla hjärtan gott att höra, att hon nu dör ångerfull, men hoppfull — — — till barmhärtighetens fader har hon satt sitt ödmjuka hopp.
Barmhärtighetens hand har på jorden vårdat min barndoms dagar — senare har den upplyft mitt döende huvud och gjutit i mitt hjärta ett nytt, ett bättre liv — den har fört mig att hoppas på förbarmaren i himmeln.
Fosterfader! Du, som var mig Hans bild på jorden, du, som jag mycket älskat! — — — milda fostermoder! Du, vars röst ännu kanske kunde uppkalla livet i detta domnande bröst — — — förbarmen er över mitt barn; kallen henne ert barn! Och tack och välsignelse över er!
