trisk eld över hennes stelnande lemmar, hennes fötter trycktes till ett bröst, där livet slog högt, heta droppar föllo uppå dem, och iskylan tinade upp för dessa; så kände hon ett hjärta klappa mot sitt hjärta, och dödsvinden på ansiktet vek för varma sommarfläktar, kyssar, tårar… o, var det ej en dröm?! Men drömmen blev allt livligare, allt klarare. Livet, det livliga, ömma, varma livet stridde med döden och vann. »Sara! Sara!» ropade en röst, full av kärlek och ångest, och Sara öppnade sina ögon och sade: »O, Petrea! Är det du?»
Ja, visst var det vår stackars Petrea, vars smärta vid Saras belägenhet och glädje vid hennes nu återvändande liv ej låta beskriva sig. Sara tog Petreas hand och förde den till sina läppar, och det ödmjuka i denna rörelse, så olikt den forna Sara, genomträngde Petreas hjärta. »Giv mig att dricka!» bad Sara med svag röst. Petrea såg sig om efter en läskande dryck, men intet var i stugan att finna, utom en kruka med litet grumligt vatten uti; ingen droppe mjölk — och kon hade stannat i skogen! Petrea hade givit sitt hjärteblod för några droppar vin, ty hon såg, att Sara var nära att dö av mattighet. Nu måste hon, med känslor, som icke låta sig beskrivas, giva Sara av det dåliga vattnet, i vilket hon sönderkramat några lingon, för att göra det mera vederkvickande. Sara tackade, som om det varit nektar.
»Finnes här i närheten något ställe, någon gård, där man kan träffa folk och få livsmedel?» frågade Petrea sina små vägvisare. De visste intet, utom »byn», men i värdshuset, där kunde man få allt, vad man ville, sade barnen. Det var väl ett gott stycke väg dit, men
