Det var aldrig min avsikt att själv som en börda återkomma till ert hem. Nej! Jag ville blott föra min lilla till er dörr, se den öppnas för henne, och sedan gå bort — gå undan tyst och dö. Men jag skulle icke hinna fram!… Gud ledsage den fader- och moderlösa till er!
Och nu farväl! Jag förmår ej mer — — — det mörknar för mina ögon. På mina knän skriver jag dessa sista ord. Föräldrar, syskon! Tagen er an mitt barn! Må hon en dag låta er glömma moderns fel!… Förlåten!… Allt är mitt fel… Jag anklagar ingen. Gud löne er och vare mig nådelig!…
Sara.»
Med stor hast sammanlade Sara sitt brev,
förseglade det och skrev utanskriften. Utmattad av
ansträngningen sjönk hon sedan ned bredvid sitt sovande barn,
kysste det sakta, viskande: »För sista gången!» Hennes
fötter och händer voro som is, hon kände denna iskyla
liksom krypa genom sina ådror och sprida sig till hela
hennes kropp, hennes lemmar stelnade, och hon
tyckte, att en kall vind blåste på hennes ansikte. Det är
dödens! tänkte Sara; ensam och eländig är min
dödsbädd; dock — jag har ej förtjänt bättre! Hennes
medvetande blev allt dunklare, men i djupet av hennes
själ kämpade ännu livets sista, kanske ädlaste
makter, smärta och bön. Slutligen domnade även de, men
icke för lång tid, ty nya intryck väckte plötsligen det
inslumrande livet.
Det förekom Sara, som hade änglaröster nämnt och upprepat hennes namn; lena händer smögo med elek-
