vud sviktade och darrade under anfall och försvar av stridande partier, ty detta var just den heta stunden på svenska bondbröllop, då man (som det kallas) dansar kronan av bruden. Det är hustrurna, som nu söka att erövra den och med detsamma att tillfångataga bruden, som på det ivrigaste försvaras och kvarhålles av flickorna. I andra hälften av den stora stugan gick det ännu häftigare och mera larmande till, ty här sökte männen dansa till sig brudgummen från gossarna, och man drogs och slets och knuffades obarmhärtigt, under skrik och skratt, och medan polskan fortgick i virvlande takt. Att giva sig in i detta tumult, var för ett fint fruntimmer nästan livsfara, men Petrea fruktade i detta ögonblick ingen fara, utom den att icke kunna snart skaffa sig gehör under detta vilda larm. Hon ropade och begärde tala vid gästgivaren. Men hennes röst uppslukades alldeles i det allmänna skrålet. Hastigt slingrade hon sig genom de brottande och svängande grupperna fram till de tvenne spelmännen, som med ett slags raseri gnedo på sina fioler och stampade takten med fötterna. Petrea fattade den ena i armen och bad dem för Guds skull upphöra ett ögonblick. »Människoliv berodde därpå.» Men man gav ej minsta akt på henne och hörde ej, vad hon sade, man spelade och dansade med ett slags ursinnighet. Det här är för galet! tänkte Petrea, men jag skall vara ändå galnare! Och härmed stjälpte hon omkull över musikanterna ett bord, fullt med flaskor och glas, som stod invid dem. Vid deuna dusch tystnade plötsligen musiken. Musikens avstannande lät de dansande häpna och se sig om. Detta ögonblick begagnade
