Petrea, gick in i hopen och ropade på gästgivaren. Denne, som nu höll bröllop åt sin dotter, kom fram; han var en tjock, något grötmyndig man och hade tydligen tagit sig ett glas för mycket. Petrea sade i korthet vad som hänt och bad om folk för att hjälpa upp den kullstjälpta vagnen samt om något vin och fint bröd för en sjuk. Hon talade med iver och bestämdhet; icke dess mindre stodo gästgivaren och den av dans och dryck något rusiga hopen, betraktande henne med misstrogen undran, och Petrea hörde viskas omkring sig: »Den galna frun! Det är den galna frun! Nej, det är icke hon! — Jo, det är hon!» Och man måste tillstå, att Petreas upprörda utseende och tillståndet av hennes toalett, efter vandringens strapatser, gav någon anledning till att tro henne vara litet förryckt, och detta samt hennes förväxlande med en annan person kan förklara den obenägenhet att lämna henne hjälp, som hon här mötte och som för övrigt icke hör till den svenska allmogens lynne. Ånyo uppmanade Petrea ivrigt och enträget gästgivaren samt även bönderna att lämna henne hjälp och lovade hederliga drickspengar.
Gästgivaren ställde sig nu i en myndig position, hickade och sade med en självklok mysning: »Ja, ja, allt det där är v'la gott och väl, det, men jag skulle väl vilja se något av de där hederliga drickspengarna, innan jag så där beger mig åstad efter kullstjälpta vagnar. Kanske, när allt kommer omkring, så finnes varken det ena eller det andra. Man kan icke tro allt, vad som folk säger.»
Petrea kom med oro ihåg, att hon inga pengar hade
