med sig, men lät ingenting märka, utan svarade lugnt och bestämt: »Pengar skall ni få, när ni kommer, där vagnen är. Men nu, för Guds skull, följen mig och det genast! Vart ögonblicks dröjsmål kan kosta människoliv!»
Villrådiga sågo männen på varandra, men ingen rörde sig ur fläcken; det gick ett dovt mummel genom hopen. Nästan förtvivlad slog Petrea ihop sina händer, och tårar sprungo från hennes ögon, i det hon utropade: »Ären I kristna människor och kunnen höra medvarelser vara i livsfara, utan att skynda dem till hjälp?!» Hon nämnde sin fars namn och ämbete och övergick från böner till hotelser.
Medan detta föregick inomhus, tilldrog sig utanför gästgivargårdens port något, vilket vi som hastigast vilja taga i ögonsikte.
Framför gästgivargården stannade en reskalesch, åtföljd av en liten holsteinare, i vilken senare sutto fyra gossar, den äldsta omkring tio år gammal och tydligen stolt över att på egen hand regera ett par magra skjutshästar. Från kaleschens kusksäte hoppade vigt en något korpulent herre med jovialiskt utseende, och ur vagnen kommo efter varandra fyra små gossar samt så mycket paketer och knyten, att det var förunderligt. Där inne rörde sig en något magerlagd fru, med ett visst strävsamt, men gott och glatt utseende och som med egen hand plockade alla sakerna ur vagnen, vilka mottogos av en piga samt av de fyra största gossarna; den yngsta satt på sin fars arm.
»Kan du ännu hålla i något, Jacob?» frågade frun en av gossarna, som stod fullpackad ända upp till ha-
