der längsmed de vita murarna, och icke litet förtjust var han över sin egen smak, som Gabrielle dessutom ej uraktlät att prisa. Men fast en ovanligt stor verksamhet rådde denna morgon i huset, var det dock med detsamma ovanligt tyst; man talade blott med sakta röster, och vid minsta buller sade modern: »Tyst, tyst!» Det kom sig av, att det förlorade, men återfunna barnet sov i föräldrahemmet.
Hon hade kommit aftonen förut, och vi ha förbigått detta uppträde, som Saras stora förändring och tillstånd gjorde skakande och sorgligt; dock ville vi nog, att den känsliga läsaren sett den manliga tår, som rann på lagmannens kind, när han lade den återfunna dottern vid moderns bröst; vi hade velat visa honom den olyckliga, när hon, med händerna korslagda på sitt bröst låg på den snövita, friska bädd, på vilken modern själv utbrett de fina lakanen; huru hon blickade på barnet, vars säng stod vid hennes, på de älskade, som kärleksfullt omgåvo henne, och sedan upp till himmeln, men kunde ej tala — och vi hade unnat vem som helst att se det Jacobiska paret i föräldrahemmet denna första afton, och huru kring dem klasade sig Adam och Jacob, tvillingarna Jonathan och David, dito Sem och Seth, samt Salomon och lilla Alfred.
De voro välbildade barn och togo sig alldeles väl ut i den för alla lika dräkten, som bestod uti en blus av mörkt tyg, över vilken den snövita skjortkragen vek sig tillbaka, lämnande halsens stängel fri, med dess livliga, färgrika blomma; det smärta livet omslöts av ett smalt, blankt läderbälte. Så bärsärkarnas lätta tropp.
