Men vi återvända till vår ljusa morgonstund. Eva och Leonore voro i trädgården och plockade med egna händer några utkorade astrakaner samt päron, vilka skulle pryda middagsbordet. De voro ännu glänsande av daggen, och för sista gången stänkte solen dem med purpur vid domherrarnas sång. Systrarna hade talat om Sara, om lilla Elise, som de skulle uppfostra, om Jacobi, och deras tal föll sig glatt; sedan gingo de till andra ämnen.
»Och i dag», sade Leonore, »avgår ditt svar till överste R. Ditt sista nej! Och du känner dig alldeles till freds därvid?»
»Ja, alldeles; ack, Leonore, hur hjärtat kan förändra sig! Jag kan nu ej alls förstå, att jag en gång älskade honom!»
»Det var ändå besynnerligt, att han ånyo skulle fria till dig, och det efter så många års skilsmässa. Han måtte ändå ha älskat dig mer än de andra, han gjort sin kur till.»
»Jag tror inte det; men… ack, Leonore! Ser du det sköna äpplet? Det är alldeles klart. Kan du komma åt det? Nej! Jo, om du kliver upp på den där grenen!»
»Skall jag ha så mycket besvär? Det var ju fasligt! Nå, så måste jag väl! Men tag emot mig, om jag skulle falla!»
Här blevo systrarna avbrutna av Petrea, vars utseende vittnade om, att hon hade något intressant att säga dem.
»Se här, Eva!» sade hon, i det hon satte ett skrivet pappersblad i hennes hand, »har du något till morgonläsning! Nu måste du blivit övertygad om, vad du
