hittills ej velat tro pål Och jag vill kalla dig en sten, en stock, en automat utan själ och hjärta, om du efter detta icke… ja, le nu, du skall ej le, sedan du läst detta. Leonore! Kom, söta Leonore! Du måste läsa med, och du skall giva mig rätt. Läs, systrar, läs!»
Systrarna läste följande anteckningar av assessorns hand:
»’Säll den enslige, ringe! Han får mogna och friskna i ro.[1]’ Sköna ord! Och vad bättre är — sanna.
Hittebarnet har sannat dem. Han var sjuk till hjärtat och lynnet, sjuk vid världen och vid sig själv. Men han var bland de ringa, obemärkta, och så fick han vara mycket allena, allena ute i friska, tysta skogen; allena med den stora läkaren, som allena kan bota hjärtats djupa sår, och — det har blivit bättre med honom.
Nu börjar jag begripa den stora arkiatern och den diet han föreskrivit mig. Jag fruktade egoismens kräfta och ville dricka mig fri från den i kärlekens nektar. Men han sade: Jeremias, icke den drycken, utan försakelsens! Den är mera blodrenande.
Jag har druckit den. Jag har älskat henne i tjugu år, utan fordran och utan hopp.
Jag fyller i dag sextiotre år. Den tilltagande plågan i min sida har befallt mig lämna patienternas trappor och säger mig, att jag ej har många trappsteg kvar till min grav. Det må vara mig tillåtet att leva mina återstående dagar mer uteslutande för henne.
På ’Gubbens ros’ vill jag leva för henne, ty det står i mitt testamente, att ’Gubbens ros’ tillhör henne, tillhör Eva Frank.
- ↑ Ur Törnrosens bok.
