god syhjälp härhemma. Ser ni! Det här fingret är helt hårt och knöligt därefter. Gud välsigne gossarna! Sin möda har man med dem! Men, säg mig, hur är det med mamma? Man har jämt skrivit mig till, att hon var bättre, och ändå finner jag henne gruvligt avfallen! Det just kostar på mig att se henne. Vad säger assessorn?»
»O!» svarade Gabrielle ivrigt, »han säger, att hon skall bli bra, och det har ganska visst ingen fara. Hon bättrar sig för var dag.»
Eva såg icke hoppfull ut som Gabrielle, och hennes ögon tårades i det hon sade: »Gå blott höst och vinter väl förbi, så hoppades vi att våren…»
»Och vet ni», avbröt Louise livligt, »vad jag har tänkt på? Hon får lov att komma och bo hos oss i vår och nyttja mjölkkur. Det här rummet, med utsikten åt den vackra björkhagen, skall hon bo uti och njuta av lantluften och det gröna och mjölken och allt vad gott landet har och jag kan skaffa! — — — Visst skulle det göra henne gott? Tror ni inte, hon blir frisk då? Tycker ni inte, att det är en ljus idé av mig?!» Systrarna funno den verkligen ha ljus uti sig, och glad fortfor Louise:
»Nu måste jag visa er, vad jag har åt henne! Ser ni dessa två damastfrukostdukar och dessa sex frukostservetter, allt hemspunnet! Så jag har blott haft vävarlön att betala. Nå, vad tycks om?»
»Å, förträffligt, förträffligt!»
»Å, mycket, mycket vackert! Vad det skall bli välkommet!»
»Och ni måste se, vad jag har åt min far! — — —
