Ack, det har Jacobi i sin vasch! Och där ligger ett och annat till — ni ska få se, ni ska få se!»
Gabrielle sade skrattande: »Vilken uppsjö av saker! Det syns på dem, att kassan är i gott stånd!»
»Gudskelov, nu går det väl an därmed, fast ni må tro, att det var svårt de första åren. Men vi begynte genast att rätta mun efter matsäcken. Alltsedan vi gifte oss, har jag haft kassan om händer. Jag är min mans skattmästare; han lämnar mig allt, vad han får in, och tar sedan ut av mig vad han behöver, och det har burit sig rätt bra på det viset. Gudskelov, när man håller rätt av varandra, så bär sig allting!
Jag är lyckligare, än jag förtjänar, med en så bra och god man och snälla barn. Hade blott min lilla flicka, — vår lilla Visen levat! Ack! Det var en glädje när hon föddes efter de åtta gossarna! Jacobi och jag gräto av glädje. Och sedan var hon i två år vår högsta fröjd. Jacobi riktigt dyrkade henne; han kunde sitta hela timmar vid hennes vagga och se på henne och kände sig så lycksalig när han höll henne på sina knän. Men också var hon för obeskrivligt älskvärd, så god, så vit, så stilla, så blygsam! En riktig liten ängel! Ack, det var svårt att mista henne! Jacobi sörjde så, som jag aldrig sett en karl sörja. Men hans lyckliga lynne och hans fromhet ha kommit honom till hjälp. Det är nu över ett år sedan hon dog. Ack! Aldrig, aldrig glömmer jag henne, min Nilla flicka!»
Louises tårar runno ymnigt; systrarna måste gråta med henne. Snart dock återvann Louise sin fattning och sade i det hon torkade sina ögon: »Nu ha vi också den sorgen med lilla Davids ben! Men ingen fullkom-
