lig lycka finnes här i världen; och vi ha heller ingen rätt därtill. Förlåt mig, att jag bedrövar er! Och låt oss tala om någonting annat, medan jag stökar litet om med mina saker. Berätta mig litet om våra bekanta. Tant Evelina lever väl?»
»Ja, och sitter som mormor för fem barnabarn, älskad och ärad av alla på Axelholm! Det är en för hygglig familj, som hon ser omkring sig, och hon har den lyckligaste ålderdom!»
»Det var roligt att höra! Men hon förtjänade också att vara älskad och hedrad. Är hennes Karin gift också?»
»Ack nej, Karin är död! Och det har varit henne en stor sorg. De voro så lyckliga tillsammans!»
»Kors, är hon död? Ack ja, jag minns nu, att ni skrev, att hon dött i… Ser ni den här klänningen, systrar!… En present av min lilla man! Är den inte vacker? Och högst modern sedan! Joo, min kära Gabrielle! Det är inte värt, att du gör så tvetydiga miner! Den är rätt vacker och på modet, det försäkrar jag dig!»
»Men apropå, hur mår hovpredikanten? Lever han ännu i en ny upplaga? Nå, det var bra! Jag skall ta den på mig till middagen för att skrämma Jacobi. Jag skall säga honom, att jag härefter tänker bära den, för att hedra hans egen utnämning till hovpredikant.»
Alla skrattade.
»Men säg mig nu», fortfor Louise, »hur skall det tillgå vid vår stora syrpris? Hur har ni tänkt er själva momangen?»
»Jo, så här. Vi ha stort kaffe i trädgården på efter-
