och såg bredvid sig sitt barn sovande på mjuk och snövit bädd, när hon vid den inträngande morgonsolen såg allt omkring sig så helgdagsrent och friskt, när hon såg hur kärlekens trogna minne hade bevarat hennes ungdomstycken, när hon såg sina forna älsklingsblommor, astrarna, stråla från alabasterurnan på kakelugnen och när hon tänkte på hur allt varit och hur allt var så — grät hon bittert.
Petrea, som, läsande vid ett fönster i Saras rum, avvaktade hennes uppvaknande, stod nu snart vid hennes säng med hjärtliga och lugnande ord.
»O Petrea!» sade Sara tryckande hennes hand till sitt bröst, »låt mig tala med dig!… Mitt hjärta är fullt. Jag känner att jag kan säga dig allt och att du skall förstå mig. Jag har ej kommit självvilligt hit. Din far tog mig med sig. Han frågade ej, han tog mig som ett barn och jag lydde som ett sådant; jag kände mig svag, jag tänkte: kanske dör jag snart! Det vore ljuvt få dö under hans takl Men denna natt under hans tak har givit mig krafter. Jag känner nu att jag skall leva! Hör mig och bistå mig, Petrea! Ty så fort mina fötter bära mig måste jag härifrån! Jag vill icke vara en börda för detta hem! Befläckad och föraktad av världen, vill jag ej med min närvaro orena denna helgedom. Redan har jag i Gabrielles blick läst skygghet för mig… o! milt vistande här skulle bli mig själv en plåga. Må min oskyldiga lilla få dröja i detta välsignade hem! Jag måste härifrån! Dessa livets behag, detta överflöd äro ej för mig!… De väcka mina kval! Armod, arbete — det är för mig. Härifrån vill, bör jag — men jag vill ej göra sorg, ej synas otacksam! Hjälp
