mig, Petrea! Tänk för mig vad jag skall göra, vart jag skall gå!»
»Jag har redan tänkt därpå», svarade Petrea.
»Har du? sade Sara glatt överraskad och häftade forskande på henne sina stora ögon.
»Kom och dela min enslighet!» fortfor Petrea hjärtligt. »Du vet, att jag, ehuru i mina föräldrars hus, likväl är bosatt såsom för mig själv och har den fullkomligaste frihet. Bredvid min vindskammare är en annan, en tarvlig, men fredad boning, som skulle vara efter din önskan. Kom och bo där! Där skall du leva fullkomligt efter ditt behag, vara allen, eller blott se mig, till dess lugnare dagars stilla inflytande drar dig in i familjekretsens oskyldiga liv och glädje.»
»Ack, Petrea, du är god! Men du kan icke närma till dig en illa beryktad varelse och du vet icke…»
»Tyst, o tyst! Jag vet nog, ty jag ser och hör dig. O Sara! Vem är jag, att jag skulle draga mig ifrån dig? Gud ser till hjärtat, och han vet hur svagt och felande mitt är, om även mitt yttre liv förbliver rent, om de omständigheter, de omgivningar, som skyddat mig, gjort att mina gärningar varit oskyldiga. Jag känner mig dock och har ingen allvarligare bön till Gud än den: ’förlåt mig mina synder!’ Får jag ej bedja den vid din sida? Kunna vi ej följas åt under vår återstående vandring? Båda ha vi sett ned i månget livets djup, båda se vi nu ödmjukt upp, strävande mot ljusa höjder. Giv mig din hand! Du var mig alltid kär! Såsom i ungdomsåren, så känner jag mig nu dragen till dig. Låt oss gå! Låt oss åtmin-
