Hoppa till innehållet

Sida:Hemmet 1928.djvu/312

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Lilla Elise hade emellertid vaknat och såg med klara ögon på stora Elise, som lutade sig ned till Henne. De voro verkligen lika varandra, som ofta dotterdotter och mormor, och tycktes redan känna sig släkt. När Sara såg sitt barn i Elises armar, fyllde, för första gången, rena glädjetårar hennes ögon.

Jag undrar om mina läsarinnor ha nerver till att bevittna bärsärkarnas bedrifter vid trädgårdsplankets omkullramlande? Jag kan icke tro det, och tar därför med läsarens tillåtelse ett litet skutt förbi dagens stora uppträde, över det nedfällda planket — som ramlade så hastigt att bärsärkarna allasammans ramlade omkull däröver — och in på den nya tomten, där vi finna familjekretsen församlad, sittande på blomprydda tuvor, under en hög björk, som vaggar över den sin gulnade krona. Septembersolen, lutande mot nedgången, upplyser gruppen och skimrar genom alarna vid ån, vilken, sakta sorlande, flyter i blåa bukter kring den nya tomten, som den förskönar och begränsar.

Tårar glänste i familjefaderns ögon, men han talar icke. Att se sig föremål för så mycken kärlek, tanken på framtiden, på sin älsklingsplan, fadersglädje och stolthet, tacksamhet mot de sina, mot himmeln, allt förenar sig att fylla hans hjärta med de ljuvaste känslor, som kunna välsigna ett människobröst.

Modern bar med Eva och Leonore, strax efter den stora syrprisen och dess påföljande glädjeexplosion, begivit sig hem. Bland dem, som kvarstannat på tomten, se vi familjens vän, Jeremias Munter, som för tillfället har antagit en den bittraste och grymmaste uppsyn i världen samt baron L***, icke mer den vilda