och framfusiga ynglingen, utan en man — och dessutom en possessionat — vars allvarliga väsen förskönas av en viss angenäm blygsamhet, synbar i synnerhet när han talar vid vår »lilla fröken», vid vars fötter han satt sig.
Louise trakterar med sockerdricka, som ingen högre beprisar än hon själv. Hon finner det ha något överjordiskt i sig, något »riktigt upplyftande», men när Gabrielle, efter att ha njutit ett halvt glas, hastigt flaxar upp, skrämmer hon därmed »vår äldsta», som dock ej väntat sig en så stark verkan av sitt »upplyftande» sockerdricka. Snart ser hon sig omgiven av de åtta, som efter varandra komma ropande:
»Mamma! Får jag litet dricka? — Och jag med! — Och jag! — Och jag med! — Och jag! Och jag! Slå mycket fradga åt mig, mamma lilla!»
»Seså! Seså! kära gossar! Inte skall man rusa och storma fram så där! Aldrig ser ni pappa eller mig så där tränga sig fram! Salomon får nu vänta till sist! Tålamod är en god krydda. Se här! Drick nu! — Men spill inte på er!»
Sedan Jacobinerna alla njutit av den skummande, »upplyftande» drycken, få de så starkt bornerande livsandar, att Louise måste tillsäga dem att öva sina mandater på längre avstånd. Därefter svärma de ut på upptäcktsresor och göra kullerbyttor kring tomten. David skumpar med sin lilla krycka över sten och tuva, under det Jonathan plockar upp åt honom alla blommor och lingonplantor, som han pekar på; små buketter göras sedan därav, med vilka de vänliga gossarna överhopa mostrarna, särdeles Gabrielle, deras
