deras lydnad för föräldrarnas minsta vink, deras inbördes kärlek — och se! Det var allt »Louises förtjänst!» Och Louises lov uppstämdes av en harmonisk duo, allt till en »söt lukt för vår äldsta», som låtsade icke lyssna till något, utan till sin far.
Snart nådde man hemmet.
Med en silverslev i handen och det vänligaste leende på läpparna stod modern i biblioteket framför en stor rykande punschbål och välkomnade med blick och röst den inträdande skaran.
»Min söta Elise!» sade lagmannen omfamnande henne, »du har blivit tjugu år yngre i dag!»
»Sällheten föryngrar!» svarade hon seende på honom kärleksfullt.
Man satte sig.
»Bullra inte så mycket, gossar!» sade Louise till sina åtta i det hon själv satte sig med lilla Elise på sina knän. »Kan ni inte sätta er utan så mycket brak och bråk?!»
Jeremias Munter hade satt sig i ett hörn, avlägsnad från alla de andra; han var stilla och syntes nedslagen.
En tystnad uppstod. Det syntes på många ansikten ett slags spänning, ett slags medvetande av att något ovanligt snart skulle inträffa.
Lagmannen hostade några gånger, han tycktes ha något ovanligt behov av att klarera sin strupe.
Äntligen upphov han sin röst och sade, men icke utan synbar rörelse:
»är det sant att vår vän Jeremias Munter tänker överge oss snart för att bosätta sig i enslighet på landet? Är det sant, som ryktet säger, att han tänker
