sjöng i alarna nere vid ån, och himmeln låg klar och ljusblå över jorden, där vindar och bullrande ljud allt djupare somnade in. Gabrielle gick tankfull och hade icke märkt att baron L*** nalkats henne, hon nästan spratt till, då han tilltalade henne så:
»Det var bra roligt — bra kärt för mig att återse er alla så lyckliga!»
»Ack ja! sade Gabrielle, »nu få vi alla åter vara tillsammans. Det var en stor glädje att få Louise och hennes familj hit!»
»Kanske», fortfor L***, »kanske är det förmätenhet att vilja rubba en så lycklig samlevnad, att vilja från en sådan familj skilja en älskad dotter och syster, men om den sannaste…»
»Ack!» avbröt Gabrielle hastigt förskräckt, »tala ej om att rubba, att förändra något! Allt är ju så bra som det nu är!»
L*** teg med ett sorgset uttryck.
»Låt oss alla vara glada tillsammans!» sade blygsamt och hjärtligt Gabrielle, »ni blir ju en tid hos oss?! Det är så skönt att ha vänner och syskon! Livet är så roligt tillsammans med dem!»
L***s ansikte ljusnade, han fattade Gabrielles hand och ville säga något, men hon hastade ifrån honom och till sin far, vars arm hon tog.
Jacobi ledde Petrea. De voro glada och förlroliga tillsammans som lyckliga syskon. Hon talade för honom om det, som utgjorde hennes närvarande sällhet och hennes framtids hopp. Han deltog livligt däruti och berättade henne om sina planer, om sin husliga lycka, särdeles och med förtjusning om sina gossar, om
