Åldern mellan femtio och sextio; figuren lång, stel, välbildad, icke för mager — bredvid assessor Munters kunde den kallas fet; ansiktet gulblekt, näsan görande avanser mot hakan, munnen infallen, ögonen grå och små, pannan ren och behagligt skuggad av grånade lockar, händerna ännu sköna, tummen och den smala ändan av pekfingret på högra handen omslöto vanligen en pris snus, som hölls i ett visst, behagligt perspektiv för näsan, under det hovmarskalkinnan själv, med armbågen stödd på soff- eller länstolskarmen, höll sina små föreläsningar och undervisningar, ty det var en av hennes små svagheter att tro sig veta allting. Under sitt långa eremitliv hade hon vant sig vid att alldeles vårdslösa sin toalett, och detta hade hon senare svårt att komma ifrån, och hennes gamla sidenrockar, där bomull stack ut ur månget ett hål, särdeles vid armbågarna, och hennes kragar med mången en stopp, och hennes slokiga mössor med snusfläkade band, voro allt en hjärtesorg för Elises skönhetssinne. Med allt detta hade fru Gunilla en »air», som — såg bra ut och var med sin karaktär, rang, förmögenhet, anseende, »haute volée», trots trasiga rockar och snusfläckade band, av stort inflytande inom stadens societet. I ton, väsen och åtbörder låg något mycket prononcerat. Hon neg vanligen prenterligt och djupt, och vi återkomma nu till hennes inträde i Elises förmak, vilket lät denna hastigt uppstiga och välkomna sin gäst; sedan presenterade hon Jacobi. Denne gjorde ett utrop av glad överraskning, nalkades hovmarskalkinnan, med stor hjärtlighet, i det han
