förträffliga karaktärs skull älskad av alla och särdeles av en ung, rik kammarherre, som genom goda egenskaper och förträffligt hjärta vann hennes hjärta, och så blev fröken Gunilla fru.
Kort efter giftermålet blev hennes man, i följd av en förkylning ytterst sjuklig. I trettio år levde hon skild från världen, en trogen och kärleksfull sjukvårdarinna, och vad hon led och vad bon bar, det gjorde hon som förr i stillhet. Slutligen öppnades graven för honom, och han sjönk dit i frid, med tro på den andra, hälsorika stranden, och tackande sin maka för den glädje han njutit på jordens sjukhus. Såsom den nedgångna solen kastar en den skönaste dager över nejden, som hon lämnat, så en älskad människas heliga minne över den kvarblivna ensamma vännen. Fru Gunilla hade ett sådant minne att leva av. Hon förstod det icke själv, men sedan hennes make var bortgången, sjönk den mörka tavlan av hans långa lidande alltmera undan, och hans egen, av lidande och tålamod förhärligade gestalt, steg fram därutur i allt högre förklaring. Den strålade in i hennes själ, och hennes själ ljusnade därunder. Sällan nämnde hon hans namn, men när hon gjorde det, var det liksom en fläkt av sommar i anlete och röst. Hon samlade omkring sig hyggliga människor, till vilkas sällhet hon älskade att bidraga, och där ett ungt hushåll drog sig i knapphet fram med bekymmer för framtiden, där en ung, medellös man var i behov och nära att skuldsätta sig, där var fru Gunilla snart framme, ehuru för det mesta bakom andra. Vi teckna här som hastigast hennes porträtt i lebensgrösse.
