»Monaderna ha gemensamt med varandra substansens likhet, men dock en ganska substantiell olikhet i avseende på egenskaper, storhet och kraft. Det finnes folkmonader, det finnes människomonader, djurmonader, plantmonader, med ett ord monaderna fylla världen och utgöra världen…»
»Kära hjärtandes, jag förstår inte ett ord av allt det här!» utropade hovmarskalkinnan missnöjd, »Vad skall detta vara för slag? Vad äro monader… fylla världen? Jag ser inga monader!»
»Ni ser ändå mig ers nåd! Och ni själv är en monad.»
»Är jag en monad?»
»Ja visst! Ers nåd, såväl som vart levande kreatur…»
»Men jag skall säga er, min kära vän, att jag är varken en nomad eller ett krentur, utan en människa, en syndig människa visserligen, men som vår Herre i alla fall har skapat efter sitt beläte och kallat till likhet med sig.»
»Ja visst, jag visst! Jag antar också en huvudmonad, från vilken alla de andra monaderna emanera…»
»Vasa? Ska vår Herre också vara en monad?»
»Han kan betecknas så — för att behålla enheten även till namnet. Jag antar för övrigt, att monaderna blivit av begynnelsen begåvade med en självständig kraft, enligt vilken de låta sig födas i kroppsvärlden, det vill säga antaga kropp, leva, verka, ja, även dö, det vill säga förflytta sig ur en boning eller kropp i en annan, utan omedelbar inverkan av huvudmonaden. Monaderna äro i beständig rörelse, beständig vandring och gruppera och ordna sig alltefter den dem egna kraften och arten. Betrakta vi nu världen ur denna syn-
