punkt, så ordnar den sig på det klaraste och förträffligaste sätt för våra blickar. I alla sfärer av livet se vi huru huvudmonaderna samla omkring sig som organer och lemmar alla underlägsna monader. Så bildas folk, stater, vetenskaper, konster; så skapar var människa sin värld och behärskar den var efter sin kraft. Ty det är icke, såsom människan vanligen tror, ett fritt val, utan monaden inom henne, som bestämmer vad hon kan och skall bli i avseende på…»
»Det tror jag inte», sade hovmarskalkinnan tvärt, »ty om min själ eller monad, hur ni vill kalla det, skulle fört mig efter sitt behag, så hade den drivit mig till ganska mycket ont; och om vår Herre icke hade tuktat den och av nåd drivit den till litet gott, så — var så god och låt bli mina bomullstappar! — så hade det gått på tok med min nomadsjäl, skall jag berätta er.»
»Men Gud bevare mig, ers nåd! Jag nekar ju icke, tvärtom, jag antar ett huvudmonadens inflytande, och att just detta inflytande på er monad verkar…»
»Och jag», avbröt hovmarskalkinnan häftigt, »jag påstår, att vi alls ingenting dugligt göra, om ni inför ett nomadregemente, i stället för vår Herres regemente. Vad har jag för gott att veta om era nomader?»
»Monader!» rättade kandidaten.
»Om era monader», fortfor, ivrig, hovmarskalkinnan, »aldrig så mycket äro i rörelse, aldrig så mycket och artigt gruppera sig, vad hjälper det mig i frestelserna och nödens stund? Det är väl mycket bättre och klokare, om jag tror och säger, att vår Herre styr
