undrar om hans monad eller nomad farit av med honom till nomadernas land! He, he, he, he!»
Även lagmannen och Elise började med någon oro fråga: »Var ha vi vår kandidat?»
Vår kandidat var ibland de människor, som lätt få en mängd vänner. Hans muntra, harmlösa lynne, hans talanger och goda umgängesgåvor gjorde honom mycket omtyckt och efterlängtad, särdeles i mindre samkväm, Så hade han nu här, såsom förr vid universitetet, blivit indragen i ett mindre gott sällskap och det felades icke goda vänner, som snart buro underrättelser härom till lagmannen. Han blev ond, Elise blev uppriktigt bedrövad; hon hade begynt hålla av Jacobi och hoppades så mycket gott av hans förhållande till barnen.
»Det går inte an, det går inte an!» brummade lagmannen. »Det skall, ta mig fan, snart göras slut på. Vackra historier, minsann! Jag skall säga honom, jag, att om han… men, min söta vän, du har också fel däri. Du skulle taga dig litet mera av honom, du är så ’fière’ och främmande med honom! Och vad är det för nöjen, han har här om aftnarna! De trätorna med hovmarskalkinnan och Munter kunna icke vara synnerligen roliga för honom, särdeles när han alltid blir överröstad. Det vore tusen gånger bättre för den unga karlen, om du läte honom läsa högt för dig — ja, till och med romaner, eller vad i världen du vill! — Du skulle uppmuntra hans talang i musik — det skulle säkert roa dig själv — och däremellan tala litet sunt förnuft med honom i stället för att disputera saker, som varken du eller han förstå. Hade du så
