»Det är», sade lagmannen, »ett bevis till på den rikedom av gott, som finnes på jorden, ehuru man vid en ytlig blick kunde tvivla därom. Det onda gör vanligen buller av sig; därför genljuder det från så många håll, därför äro tidningar och sällskapskretsar fulla med tal därom, men det goda går helst — som solljuset — tyst genom världen.»
Ledsamma nyheter.
D et lilla »napptag» (så kallade fru Gunilla en liten träta), som hon och kandidaten haft med varandra om monader och nomader, tycktes icke ha misshagat någondera, utan tvärtom givit dem smak på mera av den sorten, och då Elise, som tyckte om att sitta ensam med kandidaten om aftnarna, ofta bad fru Gunilla dricka te med sig, dröjde det aldrig länge innan hon och kandidaten voro i full dispyt. Kom nu assessorn härtill, så blev det ett förfärligt väsen. Kandidaten skrek och hoppade ibland såsom utom sig, men blev komplett överröstad, ty han hade ingen röst, och ehuru hovmarskalkinnan och assesorn på tu man hand alltid voro oense, så förenade de sig alltid mot Jacobi, fastän denne oftast hade rätt, och därtill led sitt nederlag med det bästa lynne i världen. Kanske hade han slutligen — så påstod han själv — mistat både röst och kurage på denna olika kamp, om icke han plötsligen lämnat fältet. Kandidaten försvann nästan alldeles ur de små aftonkretsarna. »Var ha vi vår kandidat?» frågade ibland fru Gunilla, »jag
