»Lilla Afrika», så kallade barnen deras lilla mörkögda granne från Cap, stod i sin port, då små Frankerna trippade fram ur sin. Petrea tog hastigt till fötter, i oemotståndligt begär att formera bekantskap med »lilla Afrika», och bjöd henne med en nigning det stycke kaka, som hon hade i sin korg. Den lilla vilden ryckte kakan häftigt till sig, visade sina vita tänder och försvann in i portgången, under det Elise fattade Petreas hand och behöll den sedan, för att något litet sammanhålla hennes sprittande livsandar.
Komna ut ur stadens portar, fingo barnen full frihet och voro föga skickligare än små kalvar, när de för första gången komma ut på grön äng. Henrik sprang allt emellanåt till korgvagnen för att kyssa »lillan» och giva henne alla de minsta blommor, han kunnat finna på. Petrea tullrade allt emellanåt omkull, men steg lika hastigt upp och fortsatte oförskräckt sina hopp och språng. Kandidaten, även full av friska livsandar, uppstämde med en vacker tenor: »Vikingasäten, åldriga lundar!» uti vilken barnen snart instämde med var sin diskant, i det de marscherade i takt efter sången. Elise njöt av den sköna dagen, av den allmänna glädjen och hade varken hjärta eller vilja att avbryta den genom någon ledsam explikation. Den uppsköts tills vidare.
»Nej, se bara! se hit, se hit! Systrar, Henrik! se hit!» ropade nu lilla Petrea, vinkande med handen, hoppande och utom sig av förtjusning, i det hon stack sin näsa mellan gallren på en hög och prydlig port, genom vilken man såg in i en park, på gammalmodigt vis städad, klippt och prydd. Snart stodo många små hu-
