vuden tittande nyfiket genom gallerporten. Paradiset tyckte de sig se genom den. Snart syntes även kandidaten, icke som keruben med förbjudande svärd, men lik en god ängel, som öppnade paradisets portar för de förtjusta barnen. Denna överraskning var dem beredd av Elise och kandidaten, som begärt tillstånd av änkegrevinnan S** att under dagens vandring till nöthagen föra barnen genom hennes park.
Här funnos otaliga ämnen till förundran och frågor. Elise och kandidaten räckte ej till att besvara dem. Än rördes barnens hjärtan över en liten klumpig kupido, som stod och grät vid en vattulös vattenkonst. »Varför gråter han?» — »Förmodligen över vattubristen!» svarade leende kandidaten. Än tjusades deras blickar av ett kinesiskt tempel, som de trodde innesluta all världens härlighet, i stället för — såsom fallet var — några höns; än förvånades de över träd i form av pyramider — aldrig hade de sett något så vackert, så underbart! Men det underbaraste väntade dem ännu. Man kom till en dunkel trakt av parken. Ljudet och vattensorlet hördes allt närmare. Granskogen var tät och mörk runtomkring. Men nu öppnade den sig på höger hand, och rikt bekransad av gröna växter och lummiga träd syntes en grottas valv, i vars fond stod en stor, vit gestalt med åldrigt huvud, långt skägg, krökt rygg och bockben. Han satte läpparna till en pansflöjt, ur vars pipor de underliga ljuden tycktes utgå. Små kaskader sprungo här och där fram ur klippväggen och samlade sig i en bassäng vid den vita skepnadens fötter. Det var »skogsguden Pan», upplyste kandidaten. Skådespelet i grottan hade gjort ett visst
