intryck på alla, både stora och små av åskådarna, men på lilla Petreas hjärna verkade det berusande och nästan förvirrande. Skogsguden var och förblev i hennes fantasi ett levande väsen, lika så verkligt som underbart. Hon kunde ej se, ej tänka något, utom skogsguden; aningen om en ny underbar värld uppgick med ljuva rysningar i hennes själ.
Emellertid förde kandidaten Elise på en gångstig, som mellan alar och björkar slingrade sig uppför berget, i vilket grottan var. Däruppe var soligt och glatt, och på en kulle i det gröna glänste en liten kollation av bär och frukter på det vänligaste i solskenet. Det var kandidaten — vars glädje det var att fägna och traktera — som hade berett Elise och barnen denna lilla surpris. Och aldrig var väl någon mera välkommen och mera fröjdefull. Att göra barnen nöje är för övrigt den tacksammaste sak i världen, och moderns välvilja vinner man alltid på köpet.
Bränningar.
»Bliv hemma hos oss i afton!» bad Elese dagen därpå och ännu flera dagar. Kandidaten blev. Aldrig hade hon sett Elise så vänlig, ja, hjärtlig mot honom, aldrig hade hon visat honom den uppmärksamhet som nu; och denna uppmärksamhet och denna hjärtlighet av ett fruntimmer, vanligen blott artigt och likgiltigt i sitt umgänge med män, smickrade kandidatens fåfänga, med detsamma, som den genomträngde hans goda hjärta. Snart försvann all anledning till »explikationer»
