Hoppa till innehållet

Sida:Hemmet 1928.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

naturligen barnsliga sinne. När hon nalkades och han hörde hennes lätta steg, när han kände den ånga av rosor, som alltid åtföljde henne, blev det honom så oändligen varmt om hjärtat, och vad som nästan mer än allt annat fäste Jacobi vid Elise, var hennes lidande. Då nervösa smärtor eller husliga ledsamheter nedtryckte hennes sinne, då hon tåligt bar sin mans ofta sträva lynne, då smälte kandidatens hjärta av ömhet för henne, och han uppbjöd allt som kunde förströ och vederkvicka henne; hennes minsta önskningar sökte han förekomma. »Han älskar barnen och deras mor», sade hon sig, »han är deras och min vän. Måtte det alltid förbliva så!» Och visst är, att barnen aldrig hade varit snällare, läraktigare och lyckligare än nu, under det att Jacobi utvecklade en allt lyckligare förmåga att lära och leda dem.

Det oblida öde, som förlägger farliga bränningar nära den strand, som fartyget söker hinna, och som griper störande in i förhållanden emellan vänner och makar, just då dessa äro nära att stadga sig för evigheten, detta öde ville, att just vid den tid, som Jacobi allmer inom hemmet utvecklade sin vackra sida, lagmannen alltmer utvecklade sin icke vackra. Lagman Frank var en av de människor, som, ju mer de ha att göra, och i ju raskare verksamhet de leva, vid dess bättre lynne äro de. Och just nu hade en paus inträffat i ett företag till länets bästa, som låg lagmannen mycket om hjärtat, och detta uppehåll, vållat av en mängd små konsiderationer, som han gärna ville men ej kunde spränga, satte honom vid dåligt lynne. Han var ofta fordrande och grälade hemma, särdeles med sin hustru, och ställde