sig därigenom i en ganska ofördelaktig dager bredvid den gode och glade Jacobi. Lagmannen kände det själv, var ur humör med sig själv därför och ur humör med sin hustru, för det hon allt mindre tycktes göra avseende på hans brummade och lät distrahera sig av sångövningar med Jacobi. Och dessa sångövningar, dem lagmannen själv framkallat, de började nu bli honom alltför övermäktiga. Han började tycka, att trätorna voro angenämare för örat. För övrigt var han nu inne i den hyggliga sinnesstämning, som vill att man skall förarga sig över vad man lätt, ja, med ett enda gott ord kunde låta upphöra.
Just samma öde, som vi nyss omtalat, styrde det så, att en afton, som lagmannen spatserade lämnad åt sitt elaka lynne, emottog han en biljett, vid vars åsyn han gjorde ett utrop av glad överraskning. Efter dess läsning sade han med mycken livlighet: »Kors! vad det var roligt! Elise! överstinnan S., Emilie är här! Hon har kommit i afton. Jag måste genast skynda till henne; söta Elise, kommer du icke med? Det vore artigt!»
»Ack, det är så sent!… och jag tror det regnar! Kan du icke gå ensam i afton?… I morgon förmiddag skall jag…»
»Nåväl då!» sade lagmannen, avbrytande samt något stött över vägrandet och skyndade bort.
Han återkom först tämligen sent från sitt besök och var särdeles upplivad. »Det är ett högst intressant fruntimmer!» sade han. »Min bästa Elise, det skall säkert skänka dig ett stort nöje att lära närmare känna henne!»
Ack, det tror jag knappast! tänkte Elise.
