hade i egna ärenden skickat bort betjänten, som vid utomordentliga tillfällen alltid varit Elises bästa hjälpreda. Kokerskan var denna dag förtvivlat konfys, barnen voro i jäsning, Eva och Leonore hade grälat, Petrea hade klippt hål på sin nya klänning. Henrik slog sönder en karaffin och sex glas, lillan skrek och grät för ingenting. Och klockan gick på tolv och ingen stek ville komma. Elise var nära på uppgiven åt steken, kokerskan, middagen, barnen och hela världen, då en dörr öppnades, ett bjärt och glatt »ödmjukaste tjänarinna!» ljöd därifrån, och hovmarskalkinnan — en himmelens ängel syntes hon Elise —stod i rummet med sin mest strålande, vänliga min och tog upp ur en ofantlig pirat en kyckling efter den andra, som hon lade upp på ett bord, i det hon med blicken på Elise gjorde en liten nigning för var och en. Därefter skrattade hon hjärtligen. Elise, förtjust, omfamnade först hovmarskalkinnan, så kycklingarna, med vilka hon hastigt sprang ut i köket, varefter hon återkom och utgöt både bekymmer och tacksägelser för sin vän i nöden. Denna, hjärtligt deltagande, litet rörd och mycket vänlig, gav sin lilla förmaning: »Nå nå, bevars! Kära hjärtandes, min lilla vän, man skall inte ta så illa vid sig. Sådant där har sin övergång; gubevars, det har sin övergång! Hör på, jag skall lära lillan en sak: när nöden är som störst, är hjälpen som närmast. Jaha, kom ihåg det. Joo, jag såg de där kycklingarna på ett lass, just som jag gick över torget, och då jag visste hur här stod till, så var jag icke sen att köpa dem och ta dem under kappan; och jag gick nästan andan ur mig sedan i brådskan. He, he, he, he! Se så,
